Bröllop på Kreta

Bröllop på Kreta
Önskar ni att allt är bokat och klart när ni väl anländer till Kreta för er vigsel har ni hittat rätt!

onsdag 21 januari 2009

Hur hamnade jag här. Del 3.

Jag var stolt som en tupp över min fina uniform och bar den med stolthet!!

Jag har bara härliga och positiva minnen från min tid som reseledare. Ibörjan var jag nervös och handen darrade så mycket att microfonen höll på att slå ut mina framtänder. Jag tänkte många gånger ”herregud det här är inte min grej”. Jag var aldrig den som i skolklassen pratade en massa och jag hatade muntlig redovisning. Har alltid varit bra på att skriva men att prata framför en skock med människor, nej tack! Men så stod jag i alla fall här på Kreta och höll det ena välkomstmötet efter det andra. Ibland var det mer än 200 personer. Ett stort framsteg för mig.

Det är svårt att skriva ner på papper exakt vad man lärt sig under reseledartiden.
En sak i alla fall säker, man klarar mycket mer än vad man någonsin trott. Och så finns det hemska människor ( gäster ) och så finns det helt underbara. Min första sommar och i starten var man ju helt grön och trodde alla människor var snälla. Ack så fel jag hade. Efter ett par veckor som reseledare hade jag en norsktransfer om natten. Efter skidsemestrar i Norge tyckte jag norrmännen var ett härligt sjungande folk och hade inga problem att förstå norska.
Men den natten ändades hela min inställning till de norska folket och jag lovar er att det tog ett par år innan jag ”kunde med norrmän igen”.
Transferbussen är full och klockan är över midnatt. Augusti månad och allt är fullbokat. Första hotellstoppet är Santa Marina i Agia Marina.
Bakom mitt guidesäte längst fram i bussen har jag haft ett par bakom mig som frågat lite hur vädret varit, bla bla bla. Det är just detta par som stiger av med mig på Santa Marina. De andra 47 gästerna väntar i bussen.
Jag tar med mig gästerna till receptionen för incheckning. Receptionisten tittar på passen och sina listor och säger att han har ingen bokning för dem. Ok då var jag 22 år gammal och trodde på alla. Hade det varit idag hade jag höjt rösten och sagt till receptionisten att jag vet att du har bokningen men det är augusti och ni har överbokat ert hotell. Det är dock inte mitt problem utan ert problem. Nu hostar du upp ett rum annars vill jag ha telefonnummer till din chef. Så enkelt hade det varit.
Men tillbaka i tiden, till 1999 då jag 22 år gammal stod där och visste inte vad jag skulle göra. Det hela drog ut på tiden och de norska paret blev mer och mer irriterade. Gästerna som väntade i bussen började komma ut och barnen ville springa och bada i poolen. Jag ringde mitt kontor och bad om råd och hjälp.
Samtidigt går norrmannen in i transferbussen och rycker tag i microfonen och förklarar högt för hela bussen att ”Karolin har strulat till det och det finns inget rum till oss. Ni får inte åka förrän hon har ordnat upp sitt misstag”.
Jag står utanför transferbussen och hör det hela. Med tårar i ögonen. Men gud hur kan man vara så elak, tänkte jag. Jäkla karl.
Vi väntar och väntar. Karlen hotar med att ta kontakt med norska tidningar och berätta det hela. Jag tänker bara att nu får jag sparken. Torkar bort mina tårar med apollosjalen för jag hittar inget papper.
Charlotta, apollos bokningstjej, kommer tillslut på sin vespa till hotellet. Hon säger att hon ska allt ta hand om överbokningen då hon fått bekräftat rummet från hotellet. Hon säger till mig att fortsätta transfer. Så efter dryga 45 minuters försening hoppar jag in i bussen och ber gästerna sätta sig på sina platser. ”Jag ber om ursäkt för fördröjningen men som ni alla hörde så uppstod det ett problem vid incheckningen. Jag beklagar det hela men vi är nu redo för att fortsätta vår transfer till era hotell”,säger jag i microfonen.
Då helt plötsligt reser sig en annan norrman och kommer fram till mig, tar microfonen och säger ” Jag tycker vi ger Karolin en stor applåd för att hon hade tålamod med att stå ut med en sån otrevlig karl”.
Hela bussen applådera och skrattar. Applåden värmde och fick mig på lite bättre humör men ändå var det svårt att glömma denna händelse.

Det var liksom min första upplevelse live där människor är rent elaka och man får ta skit för något som man inte gjort. Så hade jag fått lite skinn på näsan och var mer förberedd nästa gång då någon gäst var missnöjd. För missnöjda gäster finns det gott om. Oh yes. Fast efter ett tag vände det hela och jag glömde bort de missnöjda och behöll bara det glada gästerna i minnet. Och idag när jag ser tillbaka på tiden som reseledare så minns jag nästan bara solskenshistorier och glada gäster.
Ja förutom norrmannen då. Honom glömmer jag aldrig, fast idag kan jag tack å lov skratta åt det hela.

2 kommentarer:

Julie Roberts sa...

Ahh, den uniform, f...hvor var man stolt af den! Jeg elskede den uniform!

Majsan sa...

Om du visste vad glad jag e att de "skickade" dig till "min" ö och fick arbeta med dig!!
KRAM