Bröllop på Kreta

Bröllop på Kreta
Önskar ni att allt är bokat och klart när ni väl anländer till Kreta för er vigsel har ni hittat rätt!

lördag 20 december 2008

Kejsarsnitt

Igår åkte vi till Kapakis kliniken där Katerina, en släkting till Giorogs, i torsdags födde deras andra dotter. Kejsarsnitt. Kejsarsnittprocenten är hög här. Om jag minns rätt är det mer än 50 % som förlös med kejsarsnitt.
Hittade min historia om hur sonen förlöstes med just kejsarsnitt för 3 år sedan.

" Mådde hur bra som helst under torsdagen den 15 december och vi hade tid för ultraljud hos min doktor, Stelios Petroulakis, klockan 20,15. Ultraljudet visar normalt och han säger att jag troligtvis kommer att gå tiden ut till beräknat datum, alltså den 4 januari. Så vi åker hem och jag tänker att imorgon ska jag börjar springa i trappor för nu är det inte längre charmigt att vara gravid. Har gått upp 13 kilo totalt och känner mig mest tung och är trött på att sova så dåligt. Min hy är äcklig och jag vill att han kommer ut NU.
Klockan 22,00 ligger vi i säng när mamma och pappa ringer. Jag minns att jag nämde något om att jag hade lite mensvärk men att det säkert berodde på att doktorn tryckt och känt på livmodertappen.
Klockan 23,00 hmm...mensvärk som en 14 åring och jag börjar undra vad som händer. Kan inte sova. Kan inte ligga ner, uppe och går. Tänk om jag ska föda idag?? Hjälp!! Nu är jag inte så säker på om jag verkligen vill att babyn skall komma ut.
Giorgos har givetvis lovat en busschaufför att han skall göra en körning kl 05,00 på morgonen. Jag menar att vi kanske får hitta en plan B eftersom OM ifall att babyn kommer ut. Vi ringer Artemis och han ställer upp.
Giorgos somnar och jag är uppe och går och värken blir värre och värre. Magen är orolig och jag går på toa 3 gånger och jag tänker inte säga mer om det.
Tanken slår mig att det är kanske inte baby på gång utan att jag ätit något dåligt. Man får väldigt konstiga tankar och funderingar kan jag lova.
Klockan 04,00 pinas jag så mycket att jag packar det sista till BB väskan och sätter mig i köket med telefonen i hand. Nu ringer jag kliniken.
Giorgos sitter och videofilmar mig med mobilen och frågar ”Gör det ont, Karolin”? Hmmm...tur för honom att jag har så ont att jag inte kan lämna min stol annars hade jag rest mig upp och smält till honom. ( dock är det rätt kul att titta på videosnutten nu efteråt, haha )
Klockan 05,00 ringer jag kliniken och förklarar att jag är gravid i vecka 37 + 4 dagar och jag har jävligt ont men jag kan inte räkna någon tid mellan värkarna. Det gör ont HELA tiden. De säger att jag gärna får komma in och bli undersökt men om jag vill så kan jag stanna hemma 1 timme till för att se om det blir bättre eller sämre.
Klockan 06,00. Svar: SÄMRE. Nu tar vi väskan och smyger oss ut ur huset och åker till kliniken. Det är mörkt och kallt ute och ingen trafik. Jag sitter och flåsar och förbannar mig över de grekiska vägarna med dessa gupp och hål som bättrar på smärtan ytterligare. Vi måste stanna och ta ut pengar säger min kära man, suck säger jag och väntar i bilen. Som sagt det är tidigt på morgon och ingen trafik men tro inte att karlen kör på rött. Nej då, han stannar vid rött och står och väntar och väntar på grönt fast att jag inte kan se en bil på flera kilometers avstånd. Haha!
Väl framme på kliniken 06,15 möts vi av en jättesöt sjuksköterska som visar mig till ett rum. Jag får ligga ner och hon spänner fast 2 remmar över magen. En rem som skall läsa av pojkens hjärtslag och den andra för att läsa av mina värkar. Tänker en sista gång att det kanske inte är värkar utan jag är matförgiftad eller något.
Men nej då, här är det värkar och här ska det bli baby. Jag är dock bara öppen 1 cm enligt sjuksköterskan.
Hans snabba hjärtslag hörs över hela rummet och jag ligger där och ryser och andas så lugnt jag kan. Sen plötsligt går hjärtslagen ner. Från att vara snabba som en galoperande häst rasade farten ner och sjuksköterskan reagerar direkt och ger mig en mask att andas i. Ser paniken i hennes ögon och själv blir jag så rädd och tänker att nu dör han i min mage, usch.
Snabbt efter detta kommer ytterligare en sjuksköterska och de börjar att förberade mig, det vill säga ge lavemang och sätter en kanyl i handen. Jag förstår inte riktigt vad som händer men helt plötsligt kommer Stelios, min doktor, och säger att pojkens hjärtslag har sjunkt kraftigt 2 gånger eftersom navelsträngen är samlad ovanför babyns huvud och han pressar på ordentligt. Dom vågar inte låta mig fortsätta med värkar i typ 8 timmar till utan det blir kejsarsnitt. Jag bara nickar och bara tänker : ut med honom levande. Klockan är 07,15.
Vi åker ner i hissen ner till operationssalen där Stelios, narkosläkare, barnläkare och sjuksköterska håller på att förbereda för kejsarsnitt. Jag minns att jag bara låg och skakade, dels av kyla och dels av rädsla.
Det sista jag minns är att jag stirrade upp i en stark lampa och narkosläkare säger ”Allt kommer att gå bra” och jag ber till gud att må det gå bra. Jag ska aldrig mer klaga eller be om något annat, bara vår pojk kommer ut och allt går bra.

07,55 Fredagen den 16 december hör Giorgos sin son skrika för första gången. Han väntade nervöst ute i korridoren. 25 minuter senare har de ”fixat ihop” mig och de kör upp mig till mitt rum.
Jag vaknar upp klockan 09,00 och gråter. Giorgos sitter bredvid sängen och jag frågar ”Har du sett honom? Är allt bra? Är han söt?
Och tack och lov har allt gått bra. Vi har fått en liten pojk på 3100 gram och 47 cm lång. Han är det vackraste vi sett och detta är den bästa dagen i livet!! "

Som mamma får jag än idag gåshud och ryser lite när jag läser detta. Minns allt så väl. Och igår när vi besökte kliniken kom allt tillbaka ännu mer. Blev lite sugen på syskon, haha.

2 kommentarer:

carro sa...

ÅHHH! Jag får tårar i ögonen!! T.o.m jag blir sugen på ett syskon till Elton trots att det bara var 6 månader sen han kom till världen, och sen jag upplevde smäääärtan! Härlig berättelse! Tack så jääätte mycket för julkortet! vilken kille!:) Kramis från carro

Karin sa...

Japp, tårar i ögonen här också. Klart det ska skaffas syskon! ;-)